2

Att komma förbi spärren

 
Jag är av naturen en ganska lat person. När det kommer till träning. Jag ger lätt upp och ser ursäkter för att slippa göra ngt. Kanske inte precis i början, då kan jag till och med tycka att det är rätt så kul. Men jag tröttnar fort och soffan lockar oftast mer. 
 
Så varför skulle det bli annorlunda den här gången? Ja, jag vet faktiskt inte. Det kanske det inte blir, men jag hoppas det! Jag känner mej trött på en mage som är ivägen så fort jag sätter på mej kläder, på lår som mest bara dallrar, på flåset som kommer efter ett par minuters promenad och framförallt är jag trött på min egen apati. 
 
Jag och Emma, svägerskan, började lite smått med promenader förra veckan, en lättare jogg i spåret, i måndags så åkte vi och gick trapporna i Kvarntorp. Igår blev det en rask kvällspromenad med avslutande jogg. Och idag förvånade jag mej själv genom att faktiskt fullfölja det jag satt mej ut för att göra. Jag joggade/gick raskt spåret efter att jag lämnat av barnen på förskoleklass och förskola. När jag vaknade började mitt inre tugg; hua vad trött jag är, jag skiter i det här, åk hem och lägg dej på soffan istället! Men samtidigt fann jag mej själv i full färd med att ta på joggingkläder och skorna?! Antar att mina jag inte riktigt är överens?! ;) 
 
Josse vill att jag ska följa med på militärträning på söndag. Hela mitt inre skriker; är du galen! Det kommer aldrig gå. Du kommer bli till åtlöje etc etc. Men ändå så känner jag att det där vill jag prova! Jag tror att för att jag ska fortsätta så måste det bli variation, så på söndag hoppas jag att bror är snäll och lägger barnen så jag kan åka iväg och se vad det är för ngt. Tuffft som sjutton har jag hört talas om. ;) 
 
Jag försöker också göra planken, herregud, vem kom på den djävulsövningen?! Jag klarar numera 40sekx3. Närmaste mål där är en minut per gång. Och så försöker jag träna ryggen samtidigt. Och dom allra flesta gångerna kommer jag t.om ihåg att stretcha efteråt. ;) 
 
Jag börjar nu. 
Det ska bli ordning på den här kroppen nu. 
Mina mål är; 
Att inom en månad sluta röka. 
Att minska midjemåttet med 10cm.
Att få en plattare mage.
Att få fastare lår.
Att dra ner kraftigt på allt vad sötsaker, dricka, och småätande heter.
Att gå ner ett par kilon. 
 
För mej är det viktigt att jobba mot ngt, att ha mål att se fram emot. Att pressa mej själv. Att känna glädjen i det jag gör. Att lära mej att motionera ensam (även om det är väldigt trevligt med sällskap så går det inte alltid och då är det annars lätt att ta till ursäkter)
 
Så, inga ursäkter mer. Bara bit ihop och gör det! 
1

Bra eller dåligt med Egentid?

Ni är så viktiga ♥...


Jag läste ett
inlägg i Lisa Alvbåges blogg om hur irriterad hon var över hur folk pratar runt barn om hur skönt dom tycker det är med egentid. Inlägget i sig blev rätt missförstått då en del ville ha det till att hon inte tyckte att man som förälder har rätt till egentid. Vilket hon också misstänkte redan när hon skrev inlägget. ;) Det intressanta med det här var att följa debatten som följde i hennes kommentarsfält efteråt. Åsikterna går vitt isär om hurivida man ska ha egentid och om man är en bra eller dålig förälder när man väljer ett av alternativen. Det finns inga gråzoner här verkar det som. Antingen eller bara.

Det här är nog helt enkelt något man bara får enas om att vara oense om.

Så med det sagt känner jag att jag vill lufta mina åsikter om ämnet E G E N T I D. Tolkningen av egentid enligt mej är; tid för dej själv, där du helhjärtat kan ägna dej åt dej och ditt på ett eller annat vis. Helt enkelt göra ngt för dej själv.

Jag håller med Lisa om att man inte på ngt vis ska diskutera inför barnen om hur skönt det ska bli att vara utan dom. Det finns det ingen anledning till, utan kan tvärtemot göra skada. Däremot kan jag sitta med min man eller mina vänner och faktiskt ärligt säga att det ska bli/var skönt med egentid. Jag har efter (snart) sex år i mammabranschen insett att jag faktiskt behöver ha tid för mej själv utan barnen, tid med min man utan barnen och tid med mina vänner utan barnen. Allt för att vara den bästa mamman för just mina barn. Och det kan ingen skambelägga mej för. Det är jag för klok för och jag känner mej själv bäst. Och vet vad jag behöver. Punkt.

Jag har heller absolut inga problem med att lämna bort mina barn till folk som jag litar på. Och framförallt så vet jag att mina barn älskar att få åka hem till någon och leka och ha det kul. Skulle jag misstänka att det inte vore så så skulle jag heller aldrig lämna dom till den personen. Och om mina barn skulle uttrycka att dom inte vill. Då får jag givetvis respektera det. Men det har aldrig hänt här hemma. Det är alltid lyckliga barn som lämnas iväg och ganska olyckliga barn som hämtas hem från ngt dom tycker är väldigt kul. Det måste då innebära att dom har det hemskt hemma?! Eller. ;)

Jag har full förståelse för folk som inte vill lämna iväg sina barn, men jag har svårt att förstå varför det skulle vara fel att vilja ha barnvakt för att göra ngt utan sina barn. Även om jag är mamma med allt vad det innebär så finns det ju faktiskt fler sidor av mej. Jag är även en vän, hustru, arbetskollega och dotter. Och det finns fler än mina barn som kan behöva min tid.

Jag och Stefan har varit ett par i tio år, fyra år var vi ensamma innan vi fick vårt första efterlängtade barn, för ett år sen fick vi vår sista dotter, om vi skulle stoppa all egentid tills barnen inte behöver oss längre så skulle vi inte kunna göra ngt tillsammans på tu man hand på nästan 20år. Det är inte rimligt för mej. Det måste finnas tid för det även med barn i bilden. Det är en självklarhet för mej.

Som i vintras till exempel, när vi åkte på en resa tillsammans med mina föräldrar. Tre hela dygn utan våra barn. Tre nätter som man fick sova tills man vaknade, tre dagar utan matlagning, tre i princip ansvarsfria dygn. Snacka om att man fick en chans att ladda batterierna! Och tid att umgås med både mina föräldrar och min man. Där man kunde ge dom sin odelade uppmärksamhet. Hela tiden. Mina barn var hos barnvakter som jag litar fast och fullt på. Jag visste att dom skulle ha det jättebra och knappt vilja komma hem när det var dags. Om jag saknade dom? Självklart! Massor. Fanns mina tankar hos dom hela tiden. Nej det gjorde dom faktiskt inte. Jag visste att dom var trygga och hade det bra, så jag kunde tänka på mej själv istället.

När jag är med mina barn så ägnar jag dom all uppmärksamhet dom behöver. Och när jag har egentid så är det jag själv och dom som jag umgås med som har min uppmärksamhet. Precis som sig bör.

Jag spenderar ungefär 95% av min tid på barnen so I be damned om jag då inte ska kunna få njuta av att vara lite utan dom dom där sista 5% utan att någon ska få trycka ner mej för det eller anse att jag är konstig som vill vara utan mina barn en stund. Jag är en skitbra mamma som älskar alla mina fyra skrotungar mest i hela världen men treårstrots och sexårstrots kan göra att det faktiskt är skönt att komma hemifrån ibland. ;)

Jag har ju också turen att ha en svärmor som ställer upp som barnvakt, en mamma som kommer på besök med jämna mellanrum och fixar och donar med barnen här hemma. Vänner som utan att tveka erbjuder sig att passa mina barn för att man ska kunna få till livshjulet. Vilket jag är oerhört tacksam och glad för. Jag försöker även själv att ställa upp om någon behöver hjälp just därför att jag själv tycker att det är viktigt att få tid för sig själv.  

Lika viktigt som egentid är även barnens tid, jag vill fylla deras barndom med massor av roliga minnen av saker vi gjort, vi umgås massor med vänner, åker på utflykter och storhandlingar tillsammans, barnen får umgås med sin släkt och sina vänner, vi myser här hemma, kramas och pussas massor, pysslar och städar och leker i trädgården. Det tror jag skapar bra förutsättningar för en trygg och underbar uppväxt och då tror jag heller inte att våra barn kommer ställa oss till svars för att jag och pappa valt att göra en resa eller gå på middag, eller bio  eller något annat utan dom. Just därför att vi gör allt detta tillsammans med dom också.

Tankar och funderingar rakt ur skallen ner på "pappret".

...och det är vi också. ♥


/Mamman mitt i kaoset som kommer fortsätta njuta av sin E G E N T I D.







0

Krya-på-dej-blomma



Har ni förresten sett vilken vacker blomma jag fick av Svärmorskan när jag kom hem från sjukhuset. ♥ Tänker på det ofta. Vilken tur jag har som fått en sån underbar Svärmor. Man hör många raljera över vilka hemska svärmödrar dom har. Men inte jag inte. Redan väldigt tidigt i min och Stefans relation så började jag umgås med Annika på tu man hand och det har sen fortsatt under alla år. Vi gör allt möjligt ihop. Många filmkvällar har det blivit då vi båda älskar skräckfilmer, biokvällar, shoppingturer och lata-bara-vara-dagar i hemmets lugna vrå. Vi har varit på två semestrar tillsammans och hon ställer så gott som alltid upp om det är ngt hon kan hjälpa till med.

Visst kan man bli irriterad på varann ibland, men det hör ju till i en familj. För det är vi verkligen efter snart tio år tillsammans. Jag har från första början känt mej hemma hos dom. Och det är inget konstigt att umgås utan Stefan (vilket vi allt som oftast gör eftersom han är borta en del). Jag har för all del en väldigt bra svärfar med. Som även han hjälper till när han kan och som älskar att umgås med sina barnbarn och så är han lika löjligt förtjust i saltgurka som jag. Och gillar att kivas. ;) Sånt är alltid kul.

Men svärmor är speciell. Hon står mej väldigt nära och jag hoppas att det alltid får vara så. ♥