6

Nelly

Kändes som att jag varit gravid i en hel evighet innan det väl satte igång...

Kvällen den 16/3 så hade jag en hel del sammandragningar, men vågade inte tro att det betydde ngt. Jag ställde mej även på vågen och konstaterade att nu hade jag minsann gått upp exakt 18kg, som dom andra gångerna, så det borde väl vara dags? Men inget verkade peka åt det hållet...

Vi gick och la oss strax före tolv, Stefan var hemma eftersom jag var sjuk och barnen med. Vi låg och pratade lite om att det nog kunde bli en ganska jobbig natt efetrsom Antons feber blossat upp igen och han hade haft svårt att komma till ro. Kvart över tolv släckte jag ner och somnade strax därefter.

01:15 vaknade jag och satte mej käpprak upp i sängen, fick ont i magen, vilkte jag tänkte berodde på att jag rest mej så hastigt. Tumlade in på toaletten för att kissa, trodde jag, men väl där var jag inte nödig. Så jag gick tillbaks till sängen med en konstig känsla. När jag satte mej på sängkanten visade klockan på 01:20 och nästa värk kom, för då förstod jag att det var vad det var. Jag gick tillbaks till toaletten och tankarna började fara ikring. Såg att slemproppen gått. Gick in till sovrummet och tände taklampan för att lättare få Stefan att vakna. Sen gick allt ganska snabbt. Jag ringde förlossningen, Stefan fixade ut väskorna i bilen, Jimmy hjälpte mej med att få på ytterkläder och sen for vi iväg. Under tiden blev värkarna alltmer intensiva och låg på ungefär fyra minuters mellanrum.

Klockan 02:00 blev vi inskrivna på Förlossningen på USÖ, förstod direkt när det startade att vi aldrig skulle hinna till Karlskoga, tyvärr. Jag fick ta av mej kläderna och la mej på sängen och sen fick jag lustgasen direkt. Talade om för barnmorskan att det här kommer gå fort, och att det redan tryckte på. Så i all hast fick jag benen i gynläge och därefter kom första krystvärken, med den kom lite fostervatten, sen blev det två krystvärkar där det inte hände så mycket. Och sen hände allt i samma värk, först sprack hinnblåsan sen kom våran Nelly Johanna Sofia! :) Stora tjejen med sina 4050g och 50cm. Klockan var då 02:13. Alltså exakt 58minuter efter första värken och vi hann vara hela 13minuter på förlossningen! Hade en jättebra barnmorska den här gången, Catherine Erhsson. Hon var väldigt lyhörd och lyssnade på allt man sa och gjorde det bäsat för att aallt skulle vara som jag ville ha det.

Två nätter spenderade vi sen på BB, hade väldigt jobbiga eftervärkar, men en liten kicka som mest sov tack och lov. Min uppfattning om USÖ och BBavdelningen är dock inte speciellt positiv, det är sånt springande ut och in ur rummen hela tiden att man har svårt att koppla av. och när man lyckas somna så är det alltid någon som ska klampa in endast för att presentera sig t.ex. Jag förstår verkligen inte tänket där. Det är svårt att sova som det är med liten bebis, magsmärtor och allt annat utan att bli störd av personal hela tiden. Missförstå mej rätt, visst är det bra om man kan få hjälp, men den tar jag gärna när jag BER om det själv!  

Dagen när vi skulle åka hem visade sig bli lite halvjobbig. Först tyckte dom att hon var ganska gul, så vi fick en tid för att komma tillbaks på kontroll, sen hade hon antagligen fosterfett i Högra örgången så där kunde man inte genomföra testet, så det blir remiss till audiologen lite senare. När vi sen kom in till doktorn så upptäckte han ett blåsljud på hjärtat... så vi fick inte åka hem, utan istället skulle vi göra ett UL på Nellys lilla hjärta! Tankarna for åt alla håll och kanter.. Vad innebar nu detta då? Det visade sig att Nelly har ett hål på väggen mellan höger och vänster kammare, lyckligtvis är detta ett mycket vanligt hjärtfel och ett enkelt sådant. Som i 99,5% av fallen växer ihop av sig självt och aldrig behöver åtgärdas. Och vi kunde andas ut! Det kommer aldrig märkas på Nelly, och hon kommer heller aldrig känna av det. Och inom ett par år ska det vara ihopväxt. Man kommer självklart att hålla koll på det. Om 4-5månader så kommer dom göra ett nytt UL.

Så efter mycket om och men kunde vi till slut åka hemåt med vår skatt på eftermiddagen den 19/3.

Nelly kom på
beräknat förlossningdatum, den 17/3 2011, jag har bestämt för mej att jag läst någonstans att det bara är ca 5%av alla barn som föds som gör det! Det ni. ;)

2

Elias

Klockan halv tre på morgonen den 9juni 2009 gick vattnet efter att jag gått på toaletten. Så jag ringde Stefan, Annika och pappa T som kom och åkte med mej till Karlskoga lasarett. Jag körde dock själv, kändes skönt att ha ngt att tänka på. Resan dit gick bra. Vi såg en massa rävar och hade närkontakt med ett rådjur. :)
Vi kom upp vid fyra, jag fick lägga mej på sängen och sen satte dom igåg med CTGmätning. Allt såg bra ut. Men jag hade bara ca tre sammandragningar på den timma som dom mätte. Och sen inget mer.... Vattnet slutade rinna och allt vart bara lugnt. Stefan kom vid sex. Då var det helt stillestånd. Pappa T åkte hem och vi väntade.... Vid åtta åt vi frukost efter att ha vilat en timma. Det bestämdes då att vi skulle göra en läkarundersökning för att se att vattnet verkligen gått. Vilket jag var säker på. Läkaren förklarade att det kan vara så att det går hål på en hinna men att hinnorna sen lägger sig mot varandra så att det blir tätt igen. Så vi åkte upp till Karlskoga centrum och spatserade runt. Köpte ett yatzy för att fördriva tiden och Stefan åt lunch på MAX innan vi åkte tillbaks. När vi kom in på förlossningen så bestämdes det att vi skulle åka hem och återkomma morgonen efter för en bedömning om inget hänt innan dess...

Klockan ett på natten den 10juni vaknade jag av att jag fick en värk efter en kvart förljdes den av ytterligare en och halv två kom den tredje, sen var dom helt plötsligt regelbundna med fyra minuter emellan. Så vi ringde ner Annika och åkte vid två. Det hällregnade ute och Stefan var lite stressad över det dåliga väglaget. Jag satt i min egen värld, klockade och försökte andas genom värkarna. När vi hade ca två mil kvar så kände jag att krystvärkarna började, jag vände mej till stefan och sa;
-Gasen i botten nu, för det här kommer gå fort!
Vilket givetvis gjorde Stefan än mer stressad. Jag började krysta, men försökte hålla emot så gott det gick. Stefan  körde så fort han vågade. När vi kom in i Karlskoga så ringde jag förlossningen och talade om att jag snart var framme och att jag hade börjat krysta. Så dom kom och mötte oss i dörren. Precis när vi stannade kom en värk, så jag tog tag i handtaget över fönsterrutan och tryckte på, lyckades låsa dörren och fick sen inte upp den. Så Stefan fick rusa runt till förarsidan för att låsa upp därifrån. :) Sen fick jag sätta mej i en rullstol och bli körd in. Det enda jag kunde tänka på var att jag ville få lustgasen! :)

Vi kom in på samma förlossningsrum som natten innan. Jag kom upp i sängen där dom tråcklade av mej byxor och trosor, sen fick jag lustgasen. Det bästa av allt. Stefan kom in efter att ha parkerat bilen, jag försvann i min egen värld, krystade ett par gånger och sen var våran Elias Olle Tomas Granstedt ute. Åtta minuter efter att vi kommit i på förlossningen. Klockan var då 03.03
Han kom med ansiktet uppåt. Vilket brukar betyda utdragna förlossningar men inte här inte! Fast det var nog tur iaf annars hade han nog kommit i bilen. :)
Elias gav hals så fort ha kom ut och kissade direkt. Sen var ha vaken i tre timmar, sög tag i bröstet ordentligt och låg där och tittade sig omkring och lyssnade på allt som sas. Han vägde 4080g och var 52cm lång.

Som jag misstänkte innan så vart det hemska sammandragningar efteråt. Fick prova på Xantal olika smärtstillade me jag tyckte faktiskt inte att ngt hjälpte speciellt mycket. Det handlar bara om att härda ut. Men usch usch usch. Upplever detta som mycket jobbigare än själva förlossningen. Det värsta gick över efter ca två dygn. Då åkte vi också hem från Avd Q. På mammans födelsedag!
0

Wilma

Den här gången hade jag bestämt mej för att sluta arbeta en månad innan ungefär, lite med tanke på att kroppen var tröttare den här gången, jag kände av graviditeten mer i ryggen och att jag hade Anton att tänka på. Så jag ville ha lite tid med honm innan Wilman skulle komma. Vi hade tagit reda på kön så vi visste att vi skulle få en liten kicka. Och Wilma hade vi bestämt oss för ganska snabbt och helt enigt. Hade det som förslag redan när vi väntade Anton.

Vi hade fått Anton att börja sova i egen säng, men han vaknade ibland på nätterna och då fick han komma in till oss. Så natten när det började så var det fullmåne och Anton vaknade vid tolv-ett och kom in till mej. Vid 04.45, vaknade jag av att vattnet gick. Jag smög som en vessla, först in i garderoben och fick tag i en handduk att stoppa mellan benen, och trosor och blöja, sen in till badrummet. Därefter smög jag tillbaks till sovrummet, hämtade BB-väskan och kläder, såg till att Anton låg bra. Stängde sen dörren om honom och begav mej ner på nedervånngen.

Sen började jag ringa! Först Pappa Stefan, som var i Stockholm den här gången! Det var ganska kallt, så bildörren hade frusit för honom! Men sen kom han iväg. Sen ringde jag till svärmor som skulle komma upp och passa Anton. Därefter ringde jag en massa folk, Svägerska Fia, pappa, mamma, bror, Bästa Martina och kanske ngn mer, kommer inte ihåg nu. Pratade mest med mamma dock. Om hur förra förlossningen var och så. Ja just det ringde såklart förlossningen med! :) Och sa att vi kommer in om 2tim ungefär, ska bara vänta på maken först! Medan jag pratade i telen så gjorde jag kaffe och tog fram smörgåsar till svärmor, hade dock ingen tanke på att äta ngt själv. Efter en knapp timma kom svärmor, och efter knappt två kom Stefan, misstänker att han körde liiiite olagligt. Han åt då frukost och drack kaffe, medan jag gick med värkar och stånkade, satte igång strax efter att svärmor kom. Så 06.15 kanske.

Vi åkte  strax efter sju, fick stanna efter en liten bit då det kändes som att jag skulle spy. Sen körde Stefan racer Har aldrig kommit så fort in till Örebro. Tror han själv vart lite rädd när vi hoppade över ett gupp. :)  När vi kom fram sa jag åt honom att parkera bilen och ta med min väska så skulle jag gå in direkt. Kom på när jag kom in att min pat.bricka var inaktuell så jag gick fram till receptionen för att fixa det, dom satt och fikade och bad mej vänta! Sen fick nog någon syn på att jag kurade ihop mej, och kom fram och frågade hur det var.
-jo tack, bra ska föda om en liten stund bara!
-Nämen har du värkar?
-Ja
-Jamen då fixar vi det på en gång!
-Tack

Sen tog jag hissen upp och knallade in, det första dom frågade efter var papprena, dom låg givetvis i väskan! sa att maken kommer efter med dom, han skulle bara parkera bilen. Så jag fick gå in på ett rum så länge, nu hade jag ca 1min mellan värkarna om inte mindre. sen tyckte dom att jag skulle vägas, men kom bara utanför rummet sen vände jag och gick in igen, då kom Stefan. Sen våran barnmorska Alva Olander.

Hon började fråga en massa och jag svarade så gott jag kunde, hon satte även CTG. Jag bad att få lägga mej med benen i högläge, eftersom dom darrade så och jag inte visste vart jag skulle göra av dom. Hon frågade då, ska du redan lägga dej i gynläge, du är juh bara öppen ett par cm? Det var nog här min tillit till henne försvann. Sen bemödade hon sig med att känna efter, var då öppen 7cm. Vi pratade om min förra förlossning litegrann och jag sa att allt känns likadant, och jag tror att det kommer gå ganska snabbt nu. Fick då till svar att alla förlossningar inte är lika. Sen började jag med lustgas och sa till att nu börjar jag krysta.  Då fick hon fart, sa till Stefan att ringa på knappen för att få hjälp. Men ingen kom, han ringde en gång till då kom en tjej in, vet inte om det var en Uska kanske. Jag krystade 10min och klockan 08.34 kom våran Wilma Maria Angeli Granstedt. Hon vägde 3630gram och var 51cm lång. Jag hade då vart på USÖ ganska exakt en timma. :) Och skeendet var precis som med Anton bara lite snabbare!

Efteråt blev lite av ett helvete, jag upplevde en enorm smärta vid beröring i underlivet första förlossningen och sa till om det den här gången, tyvärr tyckte Barnmorskan att jag bara var sjåpig, ja hon sa det till och med rakt ut, så jag vågade inte ha Wilma hos mej eftersom det gjorde så ont när hon undersökte mej. Först kom navelsträngen rakt över, sen la dom en handduk över Wilma som kom åt, och sen stoppade Wilma fram en fot som landade illa. Kan inte beskriva känslan men det var hemskt. Värre än första gången t.om. Jag hoppade högt så fort hon rörde mej där nere.

Efter att ha kollat ville hon ha hjälp av en äldre barnmorska med att bedöma, in kommer då en ängel. "min" barnmorska säger att "ja hon är lite känslig", varpå den äldre svarar henne; "Jamen se till att bedöva ordentligt då, så hon slipper känna det" Jag blev alldeles varm inombords, hon hade antagligen stött på det förut och förstod hur jag kände mig. Sen kommer hon fram till mej och tar min hand och säger. "sofia, andas in lustgasen så du slipper känna det här, vi måste sy lite" Jag bad henne stanna och det gjorde hon, hon höll min hand och pratade lugnande med mej tills det var klart. Kommer inte ihåg hennes namn, men jag hoppas att hon är där vid min nästa förlossning för hon var underbar!

Nästa chock kom när eftervärkarna kom igång, jag hade helt missat det fenomenet och förstod inte vad som var fel när det började göra så ont. Ringde på personal som kom in, hon förklarade vad det var och att det oftast kommer i samband med att barnet ammar. Så nice! och att det blir värre och värre för varje barn. Kul. Fick först alvedon, hjäpte ingenting, sen Diklofenack, vilket inte heller hjälpte, därefter citodon vilket iaf tog udden av smärtan men långt ifrån allt. Klingade av inom ett dygn, men usch vad otäckt det var. Vill inte ens tänka på hur det ska kännas nästa gång.