3

Gallstensoperationen



Så var det "avklarat". Känns väldigt skönt, men lite ont just nu. ;)

Allt gick helt enligt plan, förutom att dom inte kunde röntga gallgångarna under operationen, så jag ska lämna leverprover o två veckor och sen skulle läkaren ta kontakt om det behövs ngn mer åtgärd.

Jag hade med mej Stefan, vi kom upp strax före elva i måndagsförmiddag. Efter att ha lämnat barnen hos tre olika barnvakter. Jag fick börja med att lämna blodprover för analys och sen fick vi sitta och vänta till halvett ungefär. Då fick jag först prata med en narkosläkare, sen en narkossköterska som gav mej tabletter och annat kul som skulle hjälpa till mot illamående och smärta efter operationen. Sen fick jag byta om till Landstingets heta stass och därefter fick jag träffa kirurgen, Joel (som fick mej att tänka på Joel Kinnaman, typiskt när man fått dressa ner sig så! ;)) som pratade lite om hur det skulle gå till. Sen fick jag säga hejdå till stefan som inte fick vara med på uppvaket som jag hoppats. Jag blev ganska ledsen, all nervositet, rädsla för att bli sövd och lite panik kom på en gång.

Därefter kom en narkossköterska och tog med mej in på operationsrummet. Där fick jag sen lägga mej för att bli iordninggjord. EKGplattor, en platta mot brännskador, infart, blodtryck etc etc. Sen frågade hon om jag kände mej redo. Och trots alla blandade känslor inför sövningen så kände jag mej faktiskt helt redo.

Först fick jag smärtlindring som gjorde att hela huvudet snurrade till, sen kom sövmedlet som fick det att kittla i hela kroppen, vilket jag också sa. Det är det sista jag minns innan jag vaknade till av helvetessmärtor på uppvaket. Kändes precis som att få ett gallstensanfall. Snabbt var det fullt med folk runt mej och jag fick ny smärtlindring vilket jag somnade av. Nästa gång jag vaknade var jag smärtfri men väldigt groggy. ;) Sen tog det ett par timmar att komma till sans, man vaknade somnade och vaknade igen, fick hjälp att ta sig på toaletten, sen skulle man prova dricka och därefter äta litegrann innan jag äntligen kunde ringa Stefan och få åka hem. Så vid halvtio rullade dom ut mej till entrén och så fick jag stöd av Stefan för att kunna ta mej till bilen.

När jag pratade med läkaren berättade han att jag hade tre stenar, Två stora. Om du bildar en ring med tumme och pekfinger ungefär. Och så en mindre. Dom hade med andra ord växt en del. När dom gjorde ultraljudet i februari 2010 så var dom som en tumnagel ungefär.

På vägen hem pratade jag med Tommy och vi bestämde oss för att åka förbi där för att få en första kik på mitt nya brorsbarn, en liten flicka. ♥ och för att få smörgåstårta!! ;) Vi kom sen hem strax före tolv och då började det göra rätt ont igen. Men lite alvedon och en värmekudde så somnde jag gott sen och sov som en klubad säl fram till efter lunch igår.

Nu mår jag rätt bra. Känner av såren en del och jag är fortfarande trött i kroppen. Men det känns skönt att vara hemma. Dock är det svårt att inte göra saker. Att försöka bara sitta brevid och ta det lugnt. Stefan sköter allting väldigt bra och barnen förstod direkt att dom var tvugna att ta det lugnt runt mamma. Så det funkar bra!

Fyra små hål blev det, undra hur det ser ut sen när man får av omslagen, ett sitter precis brevid/i (?) naveln, ett upp till vänster och två på höger sida (sett från mej). Omslagen ska sitta på tills på fredag sen ska det kunna klara sig utan om det ser bra ut. Ska bli skönt, för det börjar klia lite! ;)

1

Riseberga Kloster och Amfiteater

Igår så gjorde jag och Svägerskan Fia och alla barn en utflykt till Riseberga Kloster utanför Fjugesta. Det vart uppskattat må ni tro. Ungarna for runt som vildar och sprang än hit, än dit. Vilket ju faktiskt var lite meningen med det hela!

Vi hade en underbar dag med strålande väder. Började äventyret hos Ante och Fia, där vi åt korv med bröd innan vi klämde in oss alla sju i våran bil för avfärd. När vi till sist kom hem, efter Riseberga och sen också lite sightseeing i Lekeberg så avslutade vi dagen med grillning och bus med Farbror Ante. :)

Håll i er, nu blir det bilder!




Vilket håll mamma? Vi började med att gå till Amfiteatern.

Eller ja, vissa av oss sprang faktiskt. ;)



Och så hittade Anton en skalbagge, som hette Olle. Han och Elias började nästan slåss om vem som skulle hålla honom. :) Liam tyckte dock det räckte gott och väl med att titta på den. ;) Och håll bestämt händerna bakom ryggen. Wilma hon är inte ett endaste dugg intresserad av små skalbaggar.







Så var vi framme vid teatern, här hade jag mina två första avslutningar. Som det stod på en skylt, kanske Sveriges vackraste avslutningsplats. :) Är benägen att hålla med. Minns att jag t.om varit så modig att jag stått på scenen och sjungit en sång.

Nu blev det springa av må ni tro! :)



Och så upptäckte dom att man kunde springa in där bakom och klättra upp. Så det var man ju tvungen att göra såklart! Jag är självklart med däruppe, men valde att ducka när Fia tog kortet. :)

Och sen fick jag springa hela vägen tillbaka upp igen. Pjuh! (sprang hela vägen ner när barnen slank in i ett dörrhål snabbt som blixten)

Nelly hon kom aldrig hela vägen ner, men var på god väg iallafall. Kröp baklänges nerför en bra bit innan hon till slut vände och tog trappan upp igen! ;)





Lite kusinbilder i det gröna. :) Försök bara att få dom att kolla i kameran samtidigt så ska du se hur inte lätt det är. ;)



Elias hittade ett Snigelträd. Satt säkert ett tiotal sniglar längs stammen.

Titta mamma, en sligel.

Efter teatern så vände vi håll och gick till Klosterruinen, där nunnorna bodde. Det var häftigt, där fanns en massa skyltar med info om platsen och männsikorna som levde och dog där. Själva klostret brann ner på 1500-talet och stenarna användes sen för att bygga Edsberg Kyrka. Så nu vet ni det! ;) (Amfiteatern byggdes förresten 1937)











Blev lite full i skratt när jag såg följande tre bilder. Som ni ser på bilden ovan så tog jag kort på ganska långt avstånd och såg inte riktigt vad barnen pysslade med, men när jag förstorade bilderna så syntes det väl. :) Medan smågrabbarna (Elias och Liam) står och funderar på hur man ska komma upp så står dom två stora brevid och grimaserar. Sötungar allihopa. ♥





Efter en hel dag ute smakade det mycket bra med en grillad hamburgare! Och lite kallskuret med potatissallad till.

Den här fina bilden får avsluta det här inlägget om en riktig toppendag! Tack Fia för en riktigt lyckad utflykt! ♥


4

Tänk vad tiden går fort

Idag, just idag, för sex år sen stod jag brud och blev Din hustru. Du som kom och tog mitt hjärta. Du som blivit min trygghet, min värme, min lycka, min värld och mitt liv. Du, som jag vill leva hela mitt liv med. Som jag vill se bli gammal och grå. Du som gör mej varm i hela kroppen när du säger att Du älskar mej.  


Åren kommer och går och vi blir äldre och kanske lite klokare också. Din lycka betyder allt för mej. Det är för dej jag gör mej fin. Det är bara din åsikt som räknas. Det är för Dej jag vill vara fin. Ibland. ;) Det är också Dej som jag vill ligga i soffan och mysa tillsammans med, äta ost och kex tillsammans med. Jag vill se barnen växa upp tillsammans med Dej. Skratta åt allt tok dom gör. Och alla klokligheter dom talar om för oss.

Min kloka Man som vill alla väl. Som alltid försöker hjälpa till i alla lägen. Tänk att just jag fick Dej. Att Du blev min. Det är jag evinnerligt lycklig över. Ord är överflödiga. Handligar bättre. Jag hoppas verkligen vi kommer fortsätta kramas och pussas även fast barnen ropar blää. ;) Det går nog över det också antar jag.


Så hur ska vi fira iår månne... Det återstår att se. Men roligt blir det. Det vet jag.

All min kärlek. Alltid.