Gallstensoperationen
Så var det "avklarat". Känns väldigt skönt, men lite ont just nu. ;)
Allt gick helt enligt plan, förutom att dom inte kunde röntga gallgångarna under operationen, så jag ska lämna leverprover o två veckor och sen skulle läkaren ta kontakt om det behövs ngn mer åtgärd.
Jag hade med mej Stefan, vi kom upp strax före elva i måndagsförmiddag. Efter att ha lämnat barnen hos tre olika barnvakter. Jag fick börja med att lämna blodprover för analys och sen fick vi sitta och vänta till halvett ungefär. Då fick jag först prata med en narkosläkare, sen en narkossköterska som gav mej tabletter och annat kul som skulle hjälpa till mot illamående och smärta efter operationen. Sen fick jag byta om till Landstingets heta stass och därefter fick jag träffa kirurgen, Joel (som fick mej att tänka på Joel Kinnaman, typiskt när man fått dressa ner sig så! ;)) som pratade lite om hur det skulle gå till. Sen fick jag säga hejdå till stefan som inte fick vara med på uppvaket som jag hoppats. Jag blev ganska ledsen, all nervositet, rädsla för att bli sövd och lite panik kom på en gång.
Därefter kom en narkossköterska och tog med mej in på operationsrummet. Där fick jag sen lägga mej för att bli iordninggjord. EKGplattor, en platta mot brännskador, infart, blodtryck etc etc. Sen frågade hon om jag kände mej redo. Och trots alla blandade känslor inför sövningen så kände jag mej faktiskt helt redo.
Först fick jag smärtlindring som gjorde att hela huvudet snurrade till, sen kom sövmedlet som fick det att kittla i hela kroppen, vilket jag också sa. Det är det sista jag minns innan jag vaknade till av helvetessmärtor på uppvaket. Kändes precis som att få ett gallstensanfall. Snabbt var det fullt med folk runt mej och jag fick ny smärtlindring vilket jag somnade av. Nästa gång jag vaknade var jag smärtfri men väldigt groggy. ;) Sen tog det ett par timmar att komma till sans, man vaknade somnade och vaknade igen, fick hjälp att ta sig på toaletten, sen skulle man prova dricka och därefter äta litegrann innan jag äntligen kunde ringa Stefan och få åka hem. Så vid halvtio rullade dom ut mej till entrén och så fick jag stöd av Stefan för att kunna ta mej till bilen.
När jag pratade med läkaren berättade han att jag hade tre stenar, Två stora. Om du bildar en ring med tumme och pekfinger ungefär. Och så en mindre. Dom hade med andra ord växt en del. När dom gjorde ultraljudet i februari 2010 så var dom som en tumnagel ungefär.
På vägen hem pratade jag med Tommy och vi bestämde oss för att åka förbi där för att få en första kik på mitt nya brorsbarn, en liten flicka. ♥ och för att få smörgåstårta!! ;) Vi kom sen hem strax före tolv och då började det göra rätt ont igen. Men lite alvedon och en värmekudde så somnde jag gott sen och sov som en klubad säl fram till efter lunch igår.
Nu mår jag rätt bra. Känner av såren en del och jag är fortfarande trött i kroppen. Men det känns skönt att vara hemma. Dock är det svårt att inte göra saker. Att försöka bara sitta brevid och ta det lugnt. Stefan sköter allting väldigt bra och barnen förstod direkt att dom var tvugna att ta det lugnt runt mamma. Så det funkar bra!
Fyra små hål blev det, undra hur det ser ut sen när man får av omslagen, ett sitter precis brevid/i (?) naveln, ett upp till vänster och två på höger sida (sett från mej). Omslagen ska sitta på tills på fredag sen ska det kunna klara sig utan om det ser bra ut. Ska bli skönt, för det börjar klia lite! ;)