Wilma
Vi hade fått Anton att börja sova i egen säng, men han vaknade ibland på nätterna och då fick han komma in till oss. Så natten när det började så var det fullmåne och Anton vaknade vid tolv-ett och kom in till mej. Vid 04.45, vaknade jag av att vattnet gick. Jag smög som en vessla, först in i garderoben och fick tag i en handduk att stoppa mellan benen, och trosor och blöja, sen in till badrummet. Därefter smög jag tillbaks till sovrummet, hämtade BB-väskan och kläder, såg till att Anton låg bra. Stängde sen dörren om honom och begav mej ner på nedervånngen.
Sen började jag ringa! Först Pappa Stefan, som var i Stockholm den här gången! Det var ganska kallt, så bildörren hade frusit för honom! Men sen kom han iväg. Sen ringde jag till svärmor som skulle komma upp och passa Anton. Därefter ringde jag en massa folk, Svägerska Fia, pappa, mamma, bror, Bästa Martina och kanske ngn mer, kommer inte ihåg nu. Pratade mest med mamma dock. Om hur förra förlossningen var och så. Ja just det ringde såklart förlossningen med! :) Och sa att vi kommer in om 2tim ungefär, ska bara vänta på maken först! Medan jag pratade i telen så gjorde jag kaffe och tog fram smörgåsar till svärmor, hade dock ingen tanke på att äta ngt själv. Efter en knapp timma kom svärmor, och efter knappt två kom Stefan, misstänker att han körde liiiite olagligt. Han åt då frukost och drack kaffe, medan jag gick med värkar och stånkade, satte igång strax efter att svärmor kom. Så 06.15 kanske.
Vi åkte strax efter sju, fick stanna efter en liten bit då det kändes som att jag skulle spy. Sen körde Stefan racer Har aldrig kommit så fort in till Örebro. Tror han själv vart lite rädd när vi hoppade över ett gupp. :) När vi kom fram sa jag åt honom att parkera bilen och ta med min väska så skulle jag gå in direkt. Kom på när jag kom in att min pat.bricka var inaktuell så jag gick fram till receptionen för att fixa det, dom satt och fikade och bad mej vänta! Sen fick nog någon syn på att jag kurade ihop mej, och kom fram och frågade hur det var.
-jo tack, bra ska föda om en liten stund bara!
-Nämen har du värkar?
-Ja
-Jamen då fixar vi det på en gång!
-Tack
Sen tog jag hissen upp och knallade in, det första dom frågade efter var papprena, dom låg givetvis i väskan! sa att maken kommer efter med dom, han skulle bara parkera bilen. Så jag fick gå in på ett rum så länge, nu hade jag ca 1min mellan värkarna om inte mindre. sen tyckte dom att jag skulle vägas, men kom bara utanför rummet sen vände jag och gick in igen, då kom Stefan. Sen våran barnmorska Alva Olander.
Hon började fråga en massa och jag svarade så gott jag kunde, hon satte även CTG. Jag bad att få lägga mej med benen i högläge, eftersom dom darrade så och jag inte visste vart jag skulle göra av dom. Hon frågade då, ska du redan lägga dej i gynläge, du är juh bara öppen ett par cm? Det var nog här min tillit till henne försvann. Sen bemödade hon sig med att känna efter, var då öppen 7cm. Vi pratade om min förra förlossning litegrann och jag sa att allt känns likadant, och jag tror att det kommer gå ganska snabbt nu. Fick då till svar att alla förlossningar inte är lika. Sen började jag med lustgas och sa till att nu börjar jag krysta. Då fick hon fart, sa till Stefan att ringa på knappen för att få hjälp. Men ingen kom, han ringde en gång till då kom en tjej in, vet inte om det var en Uska kanske. Jag krystade 10min och klockan 08.34 kom våran Wilma Maria Angeli Granstedt. Hon vägde 3630gram och var 51cm lång. Jag hade då vart på USÖ ganska exakt en timma. :) Och skeendet var precis som med Anton bara lite snabbare!
Efteråt blev lite av ett helvete, jag upplevde en enorm smärta vid beröring i underlivet första förlossningen och sa till om det den här gången, tyvärr tyckte Barnmorskan att jag bara var sjåpig, ja hon sa det till och med rakt ut, så jag vågade inte ha Wilma hos mej eftersom det gjorde så ont när hon undersökte mej. Först kom navelsträngen rakt över, sen la dom en handduk över Wilma som kom åt, och sen stoppade Wilma fram en fot som landade illa. Kan inte beskriva känslan men det var hemskt. Värre än första gången t.om. Jag hoppade högt så fort hon rörde mej där nere.
Efter att ha kollat ville hon ha hjälp av en äldre barnmorska med att bedöma, in kommer då en ängel. "min" barnmorska säger att "ja hon är lite känslig", varpå den äldre svarar henne; "Jamen se till att bedöva ordentligt då, så hon slipper känna det" Jag blev alldeles varm inombords, hon hade antagligen stött på det förut och förstod hur jag kände mig. Sen kommer hon fram till mej och tar min hand och säger. "sofia, andas in lustgasen så du slipper känna det här, vi måste sy lite" Jag bad henne stanna och det gjorde hon, hon höll min hand och pratade lugnande med mej tills det var klart. Kommer inte ihåg hennes namn, men jag hoppas att hon är där vid min nästa förlossning för hon var underbar!
Nästa chock kom när eftervärkarna kom igång, jag hade helt missat det fenomenet och förstod inte vad som var fel när det började göra så ont. Ringde på personal som kom in, hon förklarade vad det var och att det oftast kommer i samband med att barnet ammar. Så nice! och att det blir värre och värre för varje barn. Kul. Fick först alvedon, hjäpte ingenting, sen Diklofenack, vilket inte heller hjälpte, därefter citodon vilket iaf tog udden av smärtan men långt ifrån allt. Klingade av inom ett dygn, men usch vad otäckt det var. Vill inte ens tänka på hur det ska kännas nästa gång.